JESU SISTA MÅLTID Ė DEN 14 ELLER 15 NISAN?

Del 6

I förra artikeln fann vi att Jesu sista måltid med sina lärjungar var en regelrätt judisk påskmåltid och ägde rum efter solnedgången när den 15 Nisan börjat - allt enligt skildringarna hos Matteus, Markus och Lukas. Men det som Johannesevangeliet säger om händelserna i samband med Jesu död har satt myror i huvudet på många bibelforskare. Vi citerar professor Harald Riesenfeld:

"En svårighet som evangelieforskningen länge varit medveten om är dateringen av Jesu sista måltid och nattvardens instiftande. Var det fråga om en regelrätt påskmåltid? Så ter det sig enligt skildringarna hos Markus och de båda andra synoptikerna. I Mark 14:12 sägs det att lärjungarna fick uppdraget att ordna en påskmåltid på första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades - därmed anges 14 Nisan. Det innebär också att korsfästelsen enligt synoptikerna ägde rum på den 15 Nisan. Detaljer som ges av själva måltiden bär onekligen drag av det judiska påskritualet. ... Johannesevangeliet ger annan information. Om den inte beskrivna men antydda sista samvaron med lärjungarna (kap 13-17) sägs inte att den skulle ha varit en rituell måltid. Enligt 18:28 ville judarna på avrättningsdagens morgon inte orena sig för att senare kunna äta påska-lammet. Domen över Jesus föll på förberedelse-dagen till påsken, alltså på den 14 Nisan, vid middagstiden, då påskalammen började slaktas i templet (Joh 19:14, jfr v 31)." (Svensk Exegetisk Årsbok, 1986, s. 196, 197)
 
Kort sagt menar många att Jesu sista måltid, enligt Johannesevangeliet, ägde rum den 14 Nisan och inte den 15 Nisan som synoptikerna säger. Hur har man löst denna problematik?

Godet och Melin: Johannes har rätt och synoptikerna stämmer

Den berömde schweiziske bibelforskaren Frederic Louis Godet (1812-1900) var övertygad om att Johannes skildring så tydligt fastställer den 14 Nisan för nattvarden och Jesu död, att någon annan förståelse inte är möjlig. Och han menade att Matteus, Markus och Lukas rätt förstådda inte stred mot detta. Av alla förespråkare för den 14 Nisan vi känner till, finns det ingen vi har större respekt för än F.L. Godet. Vi finner hans framställning i ämnet i hans välkända Commentary on Johnís Gospel, Grand Rapids, repr. 1978, s. 957-971 och A Commentary on the Gospel of St. Luke, Edinburgh, repr. 1976, vol. II, s. 279-289.

Godet menade att Jesus gav sina instruktioner angående påskmåltiden till sina lärjungar sent på eftermiddagen i slutet av den 13 Nisan "mellan fyra och sex" eller "senast omkring klockan fem eller sex på eftermiddagen den 13, enligt vårt sätt att räkna dagar". (Luke II, s. 284; John, s. 964)

Som han förstod saken, kunde Petrus och Johannes inte gå till templet för att slakta påskalammet. Slakten där kunde ju inte börja förrän nästan ett dygn senare, och som uteslutna anhängare till Jesus skulle de knappast vara välkomna i templet ens på den rätta dagen. Godet ansåg emellertid - med rätta - att Lukas skildring förutsätter ett påskalamm. "Det skulle", skrev han, "vara svårt att förklara" Lukas uttryckssätt "utan minsta hänvisning till lammet vid denna högtid". (Luke II, s. 289) Enligt Godet arrangerade Petrus och Johannes därför en privat slakt av ett lamm och gjorde alla andra nödvändiga förberedelser "från klockan sex till åtta eller nio" på kvällen då den 14 Nisan började. (John, s. 965)

Nästan identiska tankar hade redan i mitten på 1800-talet publicerats av den svenske bibelteologen Hans Magnus Melin i Föreläsningar öfwer Jesu lefwerne, Fjerde och sista delen (Lund, 1851), s. 101-124.

Ett ohållbart resonemang

Godet och Melin ville väl och värnade om Bibelns trovärdighet. Men deras resonemang håller inte. Om Jesus gav sina påskanvisningar till lärjungarna mellan klockan 16 och 18 den 13 Nisan, skedde det ju i verkligheten inte på "den dag i det osyrade brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet" som Luk. 22:7 säger att det skedde! De tre synoptiska evangelierna säger ju uttryckligen att det redan då var den 14 Nisan! (Matt. 26:17-19; Mark. 14:12-16; Luk. 22:7-13) Det var redan då den "första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade påskalammet" (Mark. 14:12) och vid 18-tiden skulle dygnet växla till den 15 Nisan! Texten tillåter helt enkelt inte att det skedde före solnedgången då den 14 Nisan började, som Godet och Melin ville ha det. De hävdade uttryckligen att Jesu anvisningar gavs redan den 13 Nisan! Alltså för tidigt! Dessa bibelforskare ville få synoptikerna att säga det de trodde att Johannes säger, men de misslyckades med detta!

Godet påstod att Jesus inte gjorde något arrangemang för att få ett påskalamm slaktat i templet, som var föreskrivet, utan måste nöja sig med ett privat slaktat lamm. Som vi visat i en tidigare artikel, är det fullständigt korrekt att påskalammslakt i templet bara kunde ske på eftermiddagen den 14 Nisan. Om Jesu anvisningar gavs och verkställdes nästan ett helt dygn tidigare är det klart att det i så fall måste ha handlat om en privat slakt. Men är det riktigt att lärjungarna inte skulle få lov att slakta ett lamm i templet ens på rätt tid?

Godets påstående får ett visst stöd av Ethelbert Stauffer, som 1957 skrev att det fanns judiska regler som förbjöd "en avfälling att äta påskalammet". (Den historiske Jesus i ny belysning, sv. övers. Stockholm 1965, s. 107) Men sådana påståenden har ingen tyngd i Jesu fall! Jesus var ingen "avfälling" i sina egna eller lärjungarnas ögon, och hans möjligheter att via ombud få ett påskalamm slaktat i templet på den rätta tiden måste anses ha varit goda. Som den amerikanske forskaren R.C. Foster skrev i Studies in the Life of Christ, förbiser den typen av invändningar fullständigt "de enorma skarorna och den mycket stora mängden präster som skulle tjänstgöra. Förvisso skulle några av prästerna vara vänligt sinnade. Men i en så stor skara människor och med pressen av tre timmars slakt av lamm, skulle vilken som helst representant för en grupp vara svår att identifiera." (Joplin, Missouri, repr. 1995, s. 1212) Av de två lärjungarna var Johannes t o m "bekant med översteprästen", så att han senare kunde få tillträde till dennes hem! (Joh. 18:15,16) Visst skulle Johannes vara i position att slakta påskalammet i templet! Dessutom får vi utgå ifrån att det var den rituella renheten som intresserade prästerna. Någon rigorös kontroll av identitet kan knappast ha varit möjlig.

Det var också Godets uppfattning att en privat påskalammslakt bara skulle vara att återgå till den enkla ritual som ursprungligen tillämpades i samband med uttåget ur Egypten och att offrandet i templet handlade om mänsklig tradition. (John, s. 965) Men så enkelt var det ingalunda! Det var JHVH själv som föranstaltade att påskalammslakten inte längre skulle ske "privat" och "hemma" utan centralt på "den plats som HERREN, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn". (5 Mos. 16:5,6, 1917) Det var JHVH själv som föranstaltade att påskalammet skulle vara ett "påskoffer" (5 Mos. 16:1, 1917). Det skulle innebära att påskalammet skulle frambäras i Jerusalems tempel och ingen annanstans! Blodet skulle stänkas mot brännoffersaltarets fot, och vissa delar av lammet skulle avskiljas för att offras på brännoffersaltaret. (2 Krön. 35:11,12)

Skulle Jesus utan vidare ignorera GT? Visst skulle lagens "skuggbilder" mycket snart ersättas av "verkligheten själv" (Kol. 2:17, 1917), men ännu vid detta tillfälle gällde de gamla ordningarna fortfarande. När Lukas i sammanhanget hänvisar till "den dag i det osyrade brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet" (22:7) sker detta för att visa att Petrus och Johannes skulle ombesörja behörig slakt av ett lamm i templet och att Jesu sista måltid var en regelrätt påskmåltid. Det skulle den förvisso inte vara om den ägt rum ett dygn före den officiella påsken!

När Godet drog slutsatsen att den sista måltiden skedde ett dygn före den egentliga påsken, fick han givetvis problem med själva påskalammet. Hans sätt att komma tillrätta med detta problem stämmer dåligt med texterna. Godet och Melin har inte gett lösningen på de påstådda motsägelserna mellan synoptikerna och Johannes!

Har R.T. France löst problemet?

Ett något annorlunda försök att få synoptikernas framställning av Jesu sista måltid att harmoniera med Johannes skildring har publicerats av den engelske bibelforskaren R.T. France. Den återfinns bl a i hans The Gospel According to Matthew, Eerdmans, repr. 1994, s. 364-366. France menar:

1) att Jesus enligt synoptikerna sände i väg sina lärjungar för att förbereda den sista måltiden efter solnedgången, när den 14 Nisan börjat, att
2) måltiden hölls senare samma kväll, fortfarande den 14 Nisan och att
3) Jesus också dog den 14 Nisan, på den följande eftermiddagen. Han menar också
4) att något påskalamm inte fanns på matsedeln under den sista måltiden.
Fördelen som France ser med dena uppfattning är att Jesus då gav sina påskanvisningar på samma dygn, den 14 Nisan, som Markus och Lukas säger att påskalammslakten ägde rum, låt vara åtskilliga timmar tidigare. Han menar att synoptikerna då "stämmer" med Johannes. Men hans förklaring lider i själva verket av samma svaghet som Godets och Melins tolkningar, och det i ännu högre grad. Hänvisningen till "den dag ... då man skulle slakta påskalammet" hos Lukas rimmar dåligt med påståendet att inget påskalamm användes! Den kräver tvärtom att ett lamm slaktades och det på ett regelrätt sätt i templet. Påståendet att skildringen i fortsättningen inte "nämner något lamm" (France, s. 365) är både felaktigt och irrelevant. Vi visade i förra artikeln att uttrycket "detta påskalamm" i Luk. 22:15, 1917 måste vara en hänvisning till det påskalamm som låg tillrett framför lärjungarna. Men även om det inte skulle vara det, så var lammet själva den självklara huvudrätten på påskmenyn. Det hade redan nämnts i hänvisningen till slakten och behövde egentligen inte nämnas i fortsättningen!

France är inte den ende som menat att Jesu sista måltid inte var någon riktig påskmåltid. F.W. Farrar skrev i sin berömda bok Jesu Lif, 2 uppl. Stockholm 1881:

"Jesus åt sin måltid på aftonen af torsdagen den 13:de nisan, det är med andra ord wid den tid, då enligt judisk räkning den 14:de nisan begynte, under det att däremot den judiska påskalammsmåltiden först åts wid samma tid påföljande afton, det är enligt judisk räkning wid ingåendet af den 15:de nisan." (s. 664) Farrars samtida, Dr. E.W. Bullinger, gav uttryck åt samma uppfatt-ning när han skrev att Herren "inte kunde ha ätit av påskalammet som inte slaktades förrän på aftonen den 14 Nisan (d v s eftermiddagen). .... Inget ípåskalammí kunde ha ätits under den ísista måltidení föregående kväll." (The Companion Bible, London, repr. 1970, app. 156, s. 180)
Även en så konservativ, nutida forskare som Bertil Gärtner säger att det finns "en rad svårigheter med uppfattningen att den sista måltiden var en påskmåltid." Också han lutar åt "att det inte åts något lamm den sista måltiden." (Markus Evangelium, Stockholm 1967, s. 358,359)

Men alla dessa påståenden strider mot presentationen hos Matteus, Markus och Lukas. Ingen av ovan nämnda skribenter har lyckats att få dessa evangelier att stämma med sina slutsatser!

När R.T. France säger att den sista måltiden ägde rum på samma dygn som Jesus gav sina påskanvisningar, kommer han i konflikt med Matt. 26:20 och Mark. 14:17. Det sägs där att Jesus och lärjungarna kom till platsen och lade sig till bords när det "hade blivit afton". (1917) Här förutsätts - i alla översättningar vi känner till - att det hunnit ske en växling av dygnet vid solnedgången, och att måltiden åts på det nya dygnet, inte på samma dygn som anvisningarna gavs! Om det är så faller Frances tes platt.

France är givetvis medveten om detta krux. Han framför därför tanken att grekiskans uttryck opsias genomenes mer allmänt betyder "när det blivit sent" och inte nödvändigtvis "när det blivit afton". Hela händelseförloppet skulle därför kunna ha ägt rum efter solnedgången som inledde den 14 Nisan.

Men förutom att omtolkningen av uttrycket "när det hade blivit afton" är långsökt och onaturlig, är den tid France tilldelar förberedelserna och måltiden alldeles otillräcklig! Som professor D.A. Carson uttrycker saken är "kronologin hopplöst snäv, när vi betänker att förberedelserna inbegrep att lokalisera rummet genom att följa en man som bar en vattenkruka och sedan, får vi förmoda, köpa och förbereda maten samt arrangera rummet." (The Gospel According to John, Inter-Varsity Press, 1991, s. 456)

Detta förklarar delvis varför France till skillnad från Godet inte räknar med någon privat slakt av ett lamm till måltiden. Den tid han kalkylerar med var så extremt knapp att en sådan slakt skulle vara fullständigt omöjlig att genomföra! Tidsramen skulle vara så snäv att man rentav kan ifrågasätta att den skulle medge den tid som Judas behövde när han lämnade måltiden för att förråda Jesus. Om skymningen dessutom höll på att falla när Jesus gav Petrus och Johannes sina anvisningar, kan man undra om dessa skulle kunna hitta och följa mannen med vattenkrukan. (Mark. 14:13; Luk. 22:10) När man tar alla dessa svårigheter med i beräkningen tvingas man konstatera att R.T. France inte lyckats i sitt försök att lösa de påstådda motsägelserna mellan synoptikerna och Johannesevangeliet.

Är olika kalendrar lösningen?

Ett helt annat sätt att försöka få harmoni i texterna är att antaga att det kan ha använts olika kalendrar bland olika grupper av judar. Även om det i verkligheten skulle skilja något dygn på olika gruppers påskfirande, skulle det ändå kunna sägas äga rum på samma datum, 14-15 Nisan. Om detta är sant försvinner den påstådda motsägelsen mellan synoptikerna å ena sidan och Johannesevangeliet å den andra. Matteus, Markus och Lukas har i så fall använt en annan kalender än Johannes, och samtliga fyra skildringar blir då samstämmiga.

1. Kalenderlösningen enligt Strack och Billerbeck

Det finns i dag tre olika förslag till lösning som fått många anhängare bland bibelforskare som tror på evangeliernas tillförlitlighet. Den äldsta av dessa presenterades 1924 av Hermann L. Strack och Paul Billerbeck i vol. II av verket Kommentar zum Neuen Testament aus Talmud und Midrasch, s. 812-853 (München, 7:e oför. uppl. 1978).

Enligt Strack och Billerbeck var det en dispyt mellan fariséerna och sadducéerna angående kalendern det år Jesus dog. Sadducéerna skall ha låtit den 15 Nisan infalla på en lördag medan fariséerna sägs ha insisterat på att den inföll på en fredag. För att undvika konflikt skall då sadducéerna, som kontrollerade templet, ha tillåtit fariséerna att slakta sina påskalamm en dag tidigare. Jesus har då följt den fariséiska kalendern, som också framhålls i de synoptiska evangelierna, medan prästerna följde den sadducéiska kalendern, som Johannes utgår ifrån.

Bland bibelforskare som lutar åt denna förklaring återfinns den svenske bibelöversättaren David Hedegård (Biblisk Uppslagsbok, 4 uppl., Malmö, 1972, sp. 836) och bibelkommentatorn I. Howard Marshall, professor i Aberdeen, Skottland. (Last Supper and Lordís Supper, Carlisle, repr. 1993, s. 74)

2. H.W. Hoehner: Olika dygn i Galiléen och Judéen

Ett annat försök att lösa problemet med hjälp av olika kalendrar har populariserats av Harold W. Hoehner i Chronological Aspects of the Life of Christ, Grand Rapids, 1977, s. 85-90. Hoehner menar att judarna i Galiléen inte räknade dygnet från solnedgång till solnedgång, som judarna i Judéen gjorde, utan från soluppgång till soluppgång. Detta eliminerar enligt Hoehner de svårigheter som Johannes evangelium presenterar:

"Galiléerna och fariséerna använde en räkning från soluppgång till soluppgång medan judéerna och sadducéerna räknade från solnedgång till solnedgång. Den sista måltiden var således enligt synoptikerna en påskmåltid. Eftersom dagarna skulle räknas från soluppgången slaktade galiléerna och med dem Jesus och hans lärjungar påskalammet sent på eftermiddagen, torsdagen den 14 Nisan, och senare den kvällen åt de påskmåltiden med det osyrade brödet. Å andra sidan skulle judarna i Judéen, som räknade från solnedgång till solnedgång, slakta lammet på fredag eftermiddag som markerade slutet på den 14 Nisan och skulle äta påskalammet med osyrat bröd den natten, som hade blivit 15 Nisan. Jesus hade alltså ätit påskmåltiden när hans fiender, som ännu inte hade firat påsk, arresterade honom." (s. 87)
 
Också denna lösning kräver att lammen slaktades på två på varandra följande dagar. Men om Hoehners förutsättningar håller, skulle hans förklaring kunna stämma. Den har omfattats bl a av Josh McDowell och Bill Wilson i den apologetiska boken HE WALKED AMONG US. Evidence for the Historical Jesus, Nashville, 1993, s. 258, 259.

3. A. Jaubert: Solkalendern från Qumran

En tredje, mycket uppmärksammad teori har föreslagits av A. Jaubert i The Date of the Last Supper, New York, 1965. Denna bok publicerades ursprungligen på franska 1957. Jauberts tes är att Jesus inte följde den officiella månkalendern utan den solkalender som omhuldades av esséerna i Qumran och de kretsar som producerade Jubiléer-boken. Denna kalender hade 364 dagar, delade på fyra delar bestående av vardera 91 dagar eller 13 veckor. Varje fjärdedel av året började på samma dag, en onsdag, och därför inföll de judiska högtiderna alltid på denna samma veckodag. Jesus har enligt denna teori hållit påskmåltiden på tisdag kväll, som hunnit bli den 15 Nisan i solkalendern, medan det judiska prästerskapet inte hållit sin påsk förrän på fredag kväll, då det hunnit bli den 15 Nisan enligt den officiella månkalendern, några få timmar efter Jesu död. På detta sätt menar Jaubert att spänningarna mellan synoptikerna och Johannes evangelium kan lösas upp.

Hur förhåller det sig?

Jauberts teori har kanske fått lika många anhängare som de andra kalenderförslagen, men är lösningen på dateringsproblemet i verkligheten olika kalendrar? Tål de olika kalenderteorierna en riktig skärskådning? Motsäger evangelierna verkligen varandra? Har astronomin tillhandahållit avgörande information? Varför har Sällskapet Vakttornet aldrig sagt något om detta problem? Hur skall de relevanta texterna i Johannesevangeliet egentligen förstås? Dessa frågor kommer vi att behandla i kommande nummer av Informationer.

Hem