DEMOCIDE - DÖDLIGHET TILL FÖLJD AV REGIMERS BESLUT OCH ÅTGÄRDER

Del 1

Vi har i ett par tidigare nummer av Informationer kommenterat vissa uppgifter om antalet människor som har dött under 1900-talet till följd av mänskliga beslut och åtgärder. Historikern Peter Englund berättar t ex i sin bok Brev från nollpunkten (1996) att en beräkning som gjorts visar att 183 miljoner har dött under det här århundradet till följd av människors beslut. Då bl a pingstpastorn Stanley Sjöberg tolkade denna uppgift så att 183 miljoner har dödats "som en direkt följd av krig och konflikter", tog vi upp ämnet i Informationer för juni och påpekade att dödlighet till följd av mänskliga beslut inbegriper mycket mer än dödlighet i krig.

I Informationer för mars och juni i år tog vi också upp professor Rudolph J. Rummels beräkningar att 203 miljoner har dött under vårt sekel (fram till 1987) till följd av regeringars beslut och åtgärder. Även i detta fall påpekade vi att denna siffra enligt Rummel själv till större delen (169 miljoner) inte gäller dem som dödats i krig utan av en rad andra orsaker, som han sammanfattar under beteckningen democide.

Den svenske f d partiledaren Per Ahlmark har nyligen i sin bok Det öppna såret (1997) korffattat redogjort för Rummels forskningsresultat. I en TV-intervju i oktober tog han upp Rummels slutsatser. Han underströk att de c. 170 miljoner som dödats i democide inte inbegriper offren i krig. Han påpekade att antalet krigsoffer under vårt sekel är omkring en fjärdedel så många.

Att vi nu tar upp ämnet igen i en längre artikel beror på att en av våra läsare, som forffarande är knuten till Vakttornets organisation och därför måste förbli anonym, flera gånger har kontaktat oss och med direkt hänvisning till Englunds och Ahlmarks uppgifter hävdar att vi i vår bok Har vi sett tecknet i vår tid ? (1995) har underskattat dödligheten i krig under 1900-talet.

Det är tydligt att frågan om democide behöver redas ut. Vi kommer att ta upp följande frågor: Hur definierar Rummel democide? Varför och hur skiljer han mellan krig och democide? Vilka olika slag av dödlighet ingår i siffran 169 miljoner? Hur omfattande var democide förr i tiden, före 1900-talet? Har democide blivit värre i vår tid?

Rudolph J. Rummel, som är professor i politisk vetenskap vid Hawaii-universitetet, är en av vårldens främsta experter på vad han har kallat för democide. Han har gett ut flera arbeten i ämnet. I boken Death by Government, som kom ut 1994, ger han en sammanfattning av sina studier. Vi skall därför låta den boken besvara de frågor vi nyss har ställt. Sedan överlåter vi åt läsaren att bedöma om boken Har vi sett tecknet i vår t id? ger en rättvis bild av dödligheten i krig en under 1900-talet eller inte. Vi välkomnar givetvis inlägg från läsare med sympunkter på ämnet!

Vad är democide?

Det engelska ordet genocide, "folkmord", bör inte förväxlas med ordet democide. I Rummels terminologi är democide ett vidare begrepp och täcker mycket mer än folkmord. I sin bok Death by Government (1994) ger han på sidorna 36-38 en utförlig definition av hur han använder ordet. Den kan sammanfattas på följande sätt
 

Med utgångspunkt från denna definition beräknar Rummel att 169 miljoner människor har dött i democide under 1900- talet.

Krig kontra democide

Rummel skiljer strikt mellan offer för krig och offer för democide. Begreppen blandas ofta ihop. För att visa skillnaden ger han på sid. 24-25 följande kommentarer till de höga dödssiffror som vanIigen brukar anges för andra världskriget 1939-1945:

Genom att på så sätt skilja de civila offren fran de militära begränsar Rummel dödsoffren i andra världskriget till 15 miljoner. När samma avgränsning görs för samtliga krig under 1900-talet (till 1987) finner han att krigen under vårt sekel har krävt totalt 38,5 miljoner liv.

Rummel bryter alltså ut de drygt 60 miljoner civila offren i krigen under 1900-talet och bakar in dem i sin totalsiffra över offren for democide (169 miljoner).

På sidan 52 i vår bok Har vi sett tecknet i vår tid? utgick vi från den vanligaste totalsiffran på cirka 100 miljoner, en siffra som alltså inbegrep drygt 60 miljoner (100 minus 38,5 miljoner) civila dödsoffer. I likhet med Rummel noterade vi dock att antalet soldater som dödades i andra världskriget uppgick till 15 miljoner, medan de civila offren i detta krig har beräknats till mellan 20 och 35 miljoner.

I boken Har vi sett tecknet i vår tid? har vi alltsa inte utelämnat dessa 60 miljoner. De har redovisats, men som offer för krig, inte som offer för democide.

Hur förhaller det sig då med de övriga drygt 100 miljoner offren för democide under 1900-talet? Vad består de av? Hur har de dött? Ar det sant, som vår kritiker hävdar, att vi har ignorerat dem i vår bok och därför har underskattat dödsoffren i vår tid? Och hur förhåller det sig med offren för democide under tiden före 1900-talet?

Olika former av democide under 1900-talet

Miljontals människor har dödats under vårt århundrade genom regimers eller rebellrörelsers avrättningar av eller
massakrer på civila. Även om en del av detta dödande vanligen inräknas i offren för krig, har mycket dödande
av detta slag även skett i fredstid. Men i båda dessa fall är det enligt Rummel fråga om democide. En viss del av
hans 169 miljoner gäller därför detta slags dödande.

En annan, ännu större andel av Rummels siffra för democide under 1900-talet är svältkatastrofer som har orsakats antingen av regeringars beslut och åtgärder eller av deras brist på åtgärder.

Enligt Rummels definition är svält democide även när en regerings ämbetsmän "avsiktligt tillåter förhållanden fortsätta som orsakar massdöd utan att någon offentlig varning utfärdas (som t ex under de etiopiska svältkatastroferna på 1970-talet)." (Rummel, sid. 42)

Enligt Rummel står Sovjetunionen (1917-1987) och Kommunist-Kina (1949-1987) tillsammans för nästan 60 procent av all democide under 1900-talet. Besluten att kollektivisera jordbruket ledde i de båda länderna till stora svältkatastrofer. I Sovjet ledde ryska revolutionen 1917 och kollektiviseringen 1929 till mycket svåra svältkatastrofer under 1920- och 1930-talen, vilka totalt krävde omkring 8 miljoner liv. (Rummel, sid. 83) Kollektiviseringen i Kina 30 år senare - "det stora språnget" - ledde likaså till massvält åren 1958-1961. Beräkningarna av antalet dödsoffer varierar från 8 och upp till 30 miljoner eller mer. Rummel (sid. 97, 103) sätter dödssiffran till 27 miljoner, men räknar tydligen bara en del av siffran som democide (enligt tabell 5.1 på sidan 100).

Under krigsåren 1942-1944, under Chiang Kai-cheks nationalistregim i Kina (1927-1949), inträffade svältförhållanden i vissa provinser som delvis orsakades av regeringens åtgärder. Som Rummel visar (sid. 134) kan totalt 3-4 miljoner då ha dött i svält och sjukdomar.

En rad liknande svältkatastrofer har inträffat under 1900-talet. I boken Har vi sett tecknet i vår tid? (sid. 62-85) har vi har redovisat de flesta större svältkatastrofer som inträffat under vårt århundrade, inldusive de svältkatastrofer som har orsakats av mänskliga beslut. Men vi har redovisat dem som svält, inte som democide.

  Den största posten i Rummels totalsiffra över democide (näst efter de 60 miljoner civila offren i krig) utgörs av alla de människor som har dukat under genom tvångsarbete och slaveri som diktaturregimer har organiserat under 1900-talet, i synnerhet i Sovjets arbetsläger i gulag under perioden 1917-87 och i Kommunist-Kinas arbetsläger under perioden 1949-87. Rummel beräknar att sammanlagt 55 miljoner människor har dött på grund av missförhållandena i dessa tvångsarbetsläger under 1900-talet, i svält och undernäring, sjukdomar och epidemier, eller genom köld, utslitning och andra umbäranden:

Denna dödlighet var visserligen inte avsiktlig från regimernas sida, men Rummel betecknar den ändå som democide, eftersom den var resultatet av en tvångssituation som skapats av dessa regimer: Vi skall naturligtvis utan omsvep erkänna att de tiotals miljoner slavarbetare som dött på detta sätt inte finns redovisade i vår bok. Varför inte?

Svaret är enkelt: De ämnen vi behandlar i vår bok inbegriper inte slaveri och tvångsarbete. Det är viktigt att komma ihåg att vår bok, i motsats till Rummels böcker, är en granskning av de olika företeelser som Sällskapet Vakttornet (och andra uttolkare av profetioma) räknar som "tecken" på att vi lever i de yttersta dagarna, i första hand då krig, farsoter, hungersnöd, jordbävningar och laglöshet. Sällskapet Vakttornet brukar också räkna in en rad andra "drag" i sitt "sammansatta tecken" (se Har vi sett tecknet i vår tid? sid. 135-137), men slaveri och tvångsarbete har oss veterligt aldrig räknats som ett av dessa "tidstecken". Om de hade gjort det, skulle det ha varit nödvändigt att granska omfattningen av slaveri och tvångsarbete, inte bara under vart århundrade utan ocksa under tidigare århundraden, så att det hade kunnat avgöras om dessa företeelser har förvärrats under detta sekel och därför skulle kunna betraktas som ett "tecken" i vår tid. Som alla vet och som vi strax skall låta Rummel själv ge några konkreta exempel på, är denna form av democide inte något nytt och unikt för 1900-talet.

Det är viktigt att poängtera skillnaden i syfte mellan Rummels studium och vårt. Rummels syfte har varit att uppskatta den dödlighet som har inträffat under 1900-talet till följd av regeringars beslut och åtgärder, oavsett om dessa dödsfall har inträffat genom direkta massakrer eller p g a svält, undernäring, sjukdomar, epidemier, slavarbete eller något annat. Han har samlat in alla dessa dödsoffer under ett gemensamt begrepp - democide.

Vårt syfte däremot har varit att undersöka om omfattningen av krig, farsoter, jordbävningar, svält, laglöshet, mm har varit större under 1900-talet än under tidigare århundraden, så att de därigenom skulle kunna användas som "tecken" på att vi nu lever i de yttersta dagarna. Huruvida dessa katastrofer har berott på regeringars beslut och åtgärder eller inte har inte haft någon betydelse i det sammanhanget, varken för oss eller för de uttolkare som vi granskar i vår bok. Vi har därför inte haft något behov av att bryta ut de dödsfall som orsakats av mänskliga beslut ur de olika katastrofer som granskas i vår bok och sammanföra dem till en klumpsumma över democide förr och nu.

Eftersom vårt ämne alltså har varit begränsat till de företeelser som olika uttolkare uppfattar som "tecken", överlappar det bara delvis Rummels ämnesområden. Slaveri och tvångsarbete hör till hans område, men ligger utanför vårt. Men om denna form av democide hade behandlats i vår bok, skulle den bild vi har tecknat ändå inte ha förändrats, vilket nästa avsnitt kommer att visa

Dödligheten i democide före 1900-talet

Democide är naturligtvis ingenting nytt för vårt århundrade, och Rummel ägnar ett särskilt kapitel i sin bok åt att diskutera democide under århundradena före 1900-talet. (Sid. 45-75) Han skriver inledningsvis:

Problemet är att det inte är lika lätt att ge några siffror över democide under århundradena före 1900-talet När det gäller slaveri och tvångsarbete före 1900-talet ger Rummel bl a följande upplysningar: Slaveri och tvångsarbete var i själva verket mycket vanligare förr än i dag, då slaveriet är avskaffat på de flesta håll i världen. Ända fram till medeltiden var slaveri en global företeelse, och stora delar av befolkningarna i olika länder hölls som slavar.

Slakt på civilbefolkningar var också mycket vanligt förr i tiden och kunde emellanåt vara mycket omfattande. Rummel tar bl a upp mongolkrigen på 1200- och 1300-talen och beskriver dödandet ungefär på Samma sätt som vi har gjort på sid. 53-56 i Har vi sett tecknet i vår tid? Rummel beräknar att mongolerna "möjligen slaktade 30 miljoner perser, araber, hinduer, ryssar, kineser, europeer och andra män, kvinnor och barn." (Sid. 51)

Rummels totalsiffra är mycket försiktig med tanke på de exempel han ger. Enbart i Kina kan mer än 30 miljoner ha slaktats. Enligt samtida kinesiska källor dödades över 18 miljoner kineser under Djingis khans erövring av de båda kmesiska rikena Jm och Xia Xia årcn 1211-1227. (Se Har vi sett tecknet i vår tid?, sid. 53) Det tredje kinesiska riket, Song, erövrades av Khubilai khan, sonson till Djingis khan, som kom till makten 1252. Rummel skriver om hans slakt på befolkningen i Song:

De olika dynastiväxlingarna i Kina innebar ofta oerhörda massakrer som kostade tiotals miljoner människoliv. Rummel återger följande uppgifter på sid. 52, vilka är baserade på samtida kinesiska folkräknmgar: En minst lika omfattande folkminskning inträffade när makten övergick till Qingdynastin under 1600 talet: Bara denna maktkamp kan alltså ha kostat 37 miljoner liv. Vi kan erinra oss att under samma period pågick 30-åriga kriget i Europa, som kostade 7,5 miljoner liv enbart i Tyskland, de flesta (c. 5 miljoner) bland civilbefolkningen. Detta var i en tid då världens befolkning bara var C. 500 miljoner. 1600-talet var ett blodigt sekel.

Ett nyare exempel från Kina är Taipingupproret 1850-1864, om vilket Rummel skriver:

Rummel ger även en rad exempel på europeernas slakt på Amerikas indianer och tillägger sedan: En annan form av democide som var mycket vanlig i många delar av världen före vårt århundrade är barnmord. Oönskade barn dränktes, sattes ut till vilddjuren, kastades i floder, på dynghögar och i latringropar. I en del länder, t ex i Japan, hölls på så sätt befolkningstillväxten nere i flera århundraden. Rummel skriver på sid. 66: På sidan 70 i sin bok presenterar Rummel en tabell med ett litet urval av de fall av democide från tiden före 1900-talet som han anser sig kunna sätta några siffror på. Dessa exempel ger en totalsiffra på nära 133 miljoner. Rummel kommentarer denna siffra på följande sätt: Detta är bara några axplock ur Rummels kapitel om democide före 1900-talet, ett kapitel som enligt Rummel själv innehåller bara en bråkdel av de fall av democide som har inträffat under årtusendena före 1900-talet.

Det är utan tvivel sant att fler människor har dött i democide under 1900-talet än under något tidigare sekel om man räknar i absoluta tal. Men för att kunna bedöma om dödligheten har ökat eller minskat - oavsett om det är i krig, svält, undernäring, farsoter, olika slags sjukdomar, democide eller något annat - måste den alltid ställas i relation till folkmängden. För att göra detta klart skall vi i en kommande avslutande artikel ta upp frågan om dödligheten förr och nu och vilka förändringar som har skett ifråga om dödsorsakerna under 1900-talet.

Tillbaka