Del 1

Vi har i ett par tidigare nummer av Informationer kommenterat vissa uppgifter om antalet människor som har dött under 1900-talet till följd av mänskliga beslut och åtgärder. Historikern Peter Englund berättar t ex i sin bok Brev från nollpunkten (1996) att en beräkning som gjorts visar att 183 miljoner har dött under det här århundradet till följd av människors beslut. Då bl a pingstpastorn Stanley Sjöberg tolkade denna uppgift så att 183 miljoner har dödats "som en direkt följd av krig och konflikter", tog vi upp ämnet i Informationer för juni och påpekade att dödlighet till följd av mänskliga beslut inbegriper mycket mer än dödlighet i krig.

I Informationer för mars och juni i år tog vi också upp professor Rudolph J. Rummels beräkningar att 203 miljoner har dött under vårt sekel (fram till 1987) till följd av regeringars beslut och åtgärder. Även i detta fall påpekade vi att denna siffra enligt Rummel själv till större delen (169 miljoner) inte gäller dem som dödats i krig utan av en rad andra orsaker, som han sammanfattar under beteckningen democide.

Den svenske f d partiledaren Per Ahlmark har nyligen i sin bok Det öppna såret (1997) korffattat redogjort för Rummels forskningsresultat. I en TV-intervju i oktober tog han upp Rummels slutsatser. Han underströk att de c. 170 miljoner som dödats i democide inte inbegriper offren i krig. Han påpekade att antalet krigsoffer under vårt sekel är omkring en fjärdedel så många.

Att vi nu tar upp ämnet igen i en längre artikel beror på att en av våra läsare, som forffarande är knuten till Vakttornets organisation och därför måste förbli anonym, flera gånger har kontaktat oss och med direkt hänvisning till Englunds och Ahlmarks uppgifter hävdar att vi i vår bok Har vi sett tecknet i vår tid ? (1995) har underskattat dödligheten i krig under 1900-talet.

Det är tydligt att frågan om democide behöver redas ut. Vi kommer att ta upp följande frågor: Hur definierar Rummel democide? Varför och hur skiljer han mellan krig och democide? Vilka olika slag av dödlighet ingår i siffran 169 miljoner? Hur omfattande var democide förr i tiden, före 1900-talet? Har democide blivit värre i vår tid?

Rudolph J. Rummel, som är professor i politisk vetenskap vid Hawaii-universitetet, är en av vårldens främsta experter på vad han har kallat för democide. Han har gett ut flera arbeten i ämnet. I boken Death by Government, som kom ut 1994, ger han en sammanfattning av sina studier. Vi skall därför låta den boken besvara de frågor vi nyss har ställt. Sedan överlåter vi åt läsaren att bedöma om boken Har vi sett tecknet i vår t id? ger en rättvis bild av dödligheten i krig en under 1900-talet eller inte. Vi välkomnar givetvis inlägg från läsare med sympunkter på ämnet!

Vad är democide?

Det engelska ordet genocide, "folkmord", bör inte förväxlas med ordet democide. I Rummels terminologi är democide ett vidare begrepp och täcker mycket mer än folkmord. I sin bok Death by Government (1994) ger han på sidorna 36-38 en utförlig definition av hur han använder ordet. Den kan sammanfattas på följande sätt
 

Democide är varje beslut eller åtgärd av olika slags regeringar, myndigheter eller rebellarméer som under krigs - eller fredstid drabbar den egna be folkningen eller erövrade befolkningar och som
(1) syftar till eller orsakar människors död, till exempel genom avrättningar, massakrer, slaveri och tvångsarbete, eller genom skapandet av livshotande levnadsförhållanden,
(2) orsakar död genom medveten ringaktning för människoliv, t ex i dödsbringande fängelser eller koncentrationsläger, i krigsfångenskap, vid tvångsarbete eller tvångsdeportationer, genom tortyr eller misshandel, eller när människor vid svält, undernäring, sjukdomar och epidemier har undanhållits hjälp av regeringen eller andra makthavande.

Krig kontra democide

Rummel skiljer strikt mellan offer för krig och offer för democide. Begreppen blandas ofta ihop. För att visa skillnaden ger han på sid. 24-25 följande kommentarer till de höga dödssiffror som vanIigen brukar anges för andra världskriget 1939-1945:

"Många beräknar att t ex andra världskriget krävde mellan 40 och 60 miljoner människoliv. Men problemet med sådana siffror är att de inbegriper tiotals miljoner som har dödats i democide. Många regimer massakrerade under krigstid civila och utlänningar, begick grymheter mot eller folkmord på dem, avrättade dem och utsatte dem för repressalier. Förutom i krig och militära aküoner mördade nazisterna under kriget omkring 20 miljoner civila och krigsfångar, japanerna mördade 5.890.000, nationalisterna i Kina 5.907.000, de kinesiska kommunisterna 250.000, de naziststyrda kroaterna 655.000, Titos partisaner 600.000 och Stalin 13.053.000 (utöver de 20 miljoner som dog under kriget och i det nazistiska folkmordet på sovjetiska judar och slaver). Jag bör även nämna de allierades urskillningslösa bombande av civila som krävde hundratusentals liv, sarnt atombombningen av Hiroshima och Nagasaki. De flesta av dessa döda brukar vanligen innefattas i dödsoffren. Men de som dödades i strider kontra de som dödades i democide utgör begreppsmässigt och teoretiskt olika kategorier och bör inte blandas ihop. Att de konsekvent och ibland oavsiktligt har sammanblandats har bidragit till att popularisera siffran 60 miljoner för antalet krigsoffer i andra världskriget, en siffra som ligger skyhögt över de 15 miljoner som dödades i krig och genom militär verksamhet."

Rummel bryter alltså ut de drygt 60 miljoner civila offren i krigen under 1900-talet och bakar in dem i sin totalsiffra över offren for democide (169 miljoner).

På sidan 52 i vår bok Har vi sett tecknet i vår tid? utgick vi från den vanligaste totalsiffran på cirka 100 miljoner, en siffra som alltså inbegrep drygt 60 miljoner (100 minus 38,5 miljoner) civila dödsoffer. I likhet med Rummel noterade vi dock att antalet soldater som dödades i andra världskriget uppgick till 15 miljoner, medan de civila offren i detta krig har beräknats till mellan 20 och 35 miljoner.

I boken Har vi sett tecknet i vår tid? har vi alltsa inte utelämnat dessa 60 miljoner. De har redovisats, men som offer för krig, inte som offer för democide.

Hur förhaller det sig då med de övriga drygt 100 miljoner offren för democide under 1900-talet? Vad består de av? Hur har de dött? Ar det sant, som vår kritiker hävdar, att vi har ignorerat dem i vår bok och därför har underskattat dödsoffren i vår tid? Och hur förhåller det sig med offren för democide under tiden före 1900-talet?

Olika former av democide under 1900-talet

Miljontals människor har dödats under vårt århundrade genom regimers eller rebellrörelsers avrättningar av eller
massakrer på civila. Även om en del av detta dödande vanligen inräknas i offren för krig, har mycket dödande
av detta slag även skett i fredstid. Men i båda dessa fall är det enligt Rummel fråga om democide. En viss del av
hans 169 miljoner gäller därför detta slags dödande.

En annan, ännu större andel av Rummels siffra för democide under 1900-talet är svältkatastrofer som har orsakats antingen av regeringars beslut och åtgärder eller av deras brist på åtgärder.

Enligt Rummels definition är svält democide även när en regerings ämbetsmän "avsiktligt tillåter förhållanden fortsätta som orsakar massdöd utan att någon offentlig varning utfärdas (som t ex under de etiopiska svältkatastroferna på 1970-talet)." (Rummel, sid. 42)

Enligt Rummel står Sovjetunionen (1917-1987) och Kommunist-Kina (1949-1987) tillsammans för nästan 60 procent av all democide under 1900-talet. Besluten att kollektivisera jordbruket ledde i de båda länderna till stora svältkatastrofer. I Sovjet ledde ryska revolutionen 1917 och kollektiviseringen 1929 till mycket svåra svältkatastrofer under 1920- och 1930-talen, vilka totalt krävde omkring 8 miljoner liv. (Rummel, sid. 83) Kollektiviseringen i Kina 30 år senare - "det stora språnget" - ledde likaså till massvält åren 1958-1961. Beräkningarna av antalet dödsoffer varierar från 8 och upp till 30 miljoner eller mer. Rummel (sid. 97, 103) sätter dödssiffran till 27 miljoner, men räknar tydligen bara en del av siffran som democide (enligt tabell 5.1 på sidan 100).

Under krigsåren 1942-1944, under Chiang Kai-cheks nationalistregim i Kina (1927-1949), inträffade svältförhållanden i vissa provinser som delvis orsakades av regeringens åtgärder. Som Rummel visar (sid. 134) kan totalt 3-4 miljoner då ha dött i svält och sjukdomar.

En rad liknande svältkatastrofer har inträffat under 1900-talet. I boken Har vi sett tecknet i vår tid? (sid. 62-85) har vi har redovisat de flesta större svältkatastrofer som inträffat under vårt århundrade, inldusive de svältkatastrofer som har orsakats av mänskliga beslut. Men vi har redovisat dem som svält, inte som democide.

  Den största posten i Rummels totalsiffra över democide (näst efter de 60 miljoner civila offren i krig) utgörs av alla de människor som har dukat under genom tvångsarbete och slaveri som diktaturregimer har organiserat under 1900-talet, i synnerhet i Sovjets arbetsläger i gulag under perioden 1917-87 och i Kommunist-Kinas arbetsläger under perioden 1949-87. Rummel beräknar att sammanlagt 55 miljoner människor har dött på grund av missförhållandena i dessa tvångsarbetsläger under 1900-talet, i svält och undernäring, sjukdomar och epidemier, eller genom köld, utslitning och andra umbäranden:

"Miljoner tvingades arbeta ihjäl sig i de båda systemen eller tilläts duka under för köld, sjukdomar, undernäring eller hunger. I de båda ländema dog på så sätt fler i dessa helveten än som blev skjutna eller dödade på andra sätt av partiet utanför lägren: troligen omkring 15.700.000 i Kina och nästan 39.500.000 i Sovjetunionen." (Rummel, sid. 105)

"Även om dessa dödsfall inte var planerade (de berövade ju faktiskt regeringen dess arbetskraft), så var de fortfarande folkmord. Det var democide."
(Rummel, sid. 40)

Svaret är enkelt: De ämnen vi behandlar i vår bok inbegriper inte slaveri och tvångsarbete. Det är viktigt att komma ihåg att vår bok, i motsats till Rummels böcker, är en granskning av de olika företeelser som Sällskapet Vakttornet (och andra uttolkare av profetioma) räknar som "tecken" på att vi lever i de yttersta dagarna, i första hand då krig, farsoter, hungersnöd, jordbävningar och laglöshet. Sällskapet Vakttornet brukar också räkna in en rad andra "drag" i sitt "sammansatta tecken" (se Har vi sett tecknet i vår tid? sid. 135-137), men slaveri och tvångsarbete har oss veterligt aldrig räknats som ett av dessa "tidstecken". Om de hade gjort det, skulle det ha varit nödvändigt att granska omfattningen av slaveri och tvångsarbete, inte bara under vart århundrade utan ocksa under tidigare århundraden, så att det hade kunnat avgöras om dessa företeelser har förvärrats under detta sekel och därför skulle kunna betraktas som ett "tecken" i vår tid. Som alla vet och som vi strax skall låta Rummel själv ge några konkreta exempel på, är denna form av democide inte något nytt och unikt för 1900-talet.

Det är viktigt att poängtera skillnaden i syfte mellan Rummels studium och vårt. Rummels syfte har varit att uppskatta den dödlighet som har inträffat under 1900-talet till följd av regeringars beslut och åtgärder, oavsett om dessa dödsfall har inträffat genom direkta massakrer eller p g a svält, undernäring, sjukdomar, epidemier, slavarbete eller något annat. Han har samlat in alla dessa dödsoffer under ett gemensamt begrepp - democide.

Vårt syfte däremot har varit att undersöka om omfattningen av krig, farsoter, jordbävningar, svält, laglöshet, mm har varit större under 1900-talet än under tidigare århundraden, så att de därigenom skulle kunna användas som "tecken" på att vi nu lever i de yttersta dagarna. Huruvida dessa katastrofer har berott på regeringars beslut och åtgärder eller inte har inte haft någon betydelse i det sammanhanget, varken för oss eller för de uttolkare som vi granskar i vår bok. Vi har därför inte haft något behov av att bryta ut de dödsfall som orsakats av mänskliga beslut ur de olika katastrofer som granskas i vår bok och sammanföra dem till en klumpsumma över democide förr och nu.

Eftersom vårt ämne alltså har varit begränsat till de företeelser som olika uttolkare uppfattar som "tecken", överlappar det bara delvis Rummels ämnesområden. Slaveri och tvångsarbete hör till hans område, men ligger utanför vårt. Men om denna form av democide hade behandlats i vår bok, skulle den bild vi har tecknat ändå inte ha förändrats, vilket nästa avsnitt kommer att visa

Dödligheten i democide före 1900-talet

Democide är naturligtvis ingenting nytt för vårt århundrade, och Rummel ägnar ett särskilt kapitel i sin bok åt att diskutera democide under århundradena före 1900-talet. (Sid. 45-75) Han skriver inledningsvis:

"Kejsares, kungars, sultaners, khaners, presidenters, styresmäns, generalers och andra sådana härskares massmord pa sina egna medborgare eller på dem som stått under deras beskydd eller kontroll är i hög grad en del av vår historia. I forna tider kunde städer som erövrats bli plundrade och invånarna massakrerade; hela länder kunde förvandlas till områden bestående av ruiner och skelett." (Sid. 45)

"Även om krigen före 1900-talet har varit dramatiska och haft stort historiskt intresse, kan det knappast råda något tvivel om att regeringar kallblodigt har dödat många gånger fler människor än de har gjort i stridens hetta. Som framgick av kapitel 2 är detta även sant när det gäller vårt eget århundrade." (Sid. 71)

"Folkmord, massakrer, människoslakt, plundring, våldtäkt och tortyr har varit mycket vanligare än krig och revolutioner. Men historiker uppehåller sig vanligen inte vid sådana händelser. Och det fåtal som gör det anger sällan några siffror över dem....

De fall av massmord där historiker verkligen ger en uppskattning av offren är bara en liten bråkdel av dem som omnämns i litteraturen." (Sid. 46-47)

Tvångsarbete: "Arbetslagen i Sovjets gulag. och i Kommunist-Kina under 1900-talet är inte någon uppfinning av vår tid. I en eller annan form har de alltid existerat ... Alla kolonialmakter i Europa tycks ha pressat sina underlydande i Afrika, Asien och Nya Världen till tvångsarbete.... I en del fall överlevde inte genomsnittsarbetaren på koloniplantagen eller på koloniegendomarna mer än ett par år. Det var ibland lättare och billigare an 'fylla på lagret' än att förse arbetarna med mat, kläder, medicinsk vård och bostäder så att de kunde behålla hälsan. Jag misstänker att det absoluta minimiantalet tvångsarbetare som dog i kolonierna på det sättet är 10 miljoner. Den verkliga siffran kan ha varit åtskilliga gånger högre än det antalet." (Sid. 64-65)

Slaveri: "Fram till modern tid var slaveriet nästan universellt, och i de flesta delar av världen var slavens liv beroende av ägarens. Men redan innan de såldes blev miljontals människor dödade när de pressades in i det legala slaveriet - under slavräder och transporter på slavfartyg eller i landkonvojer
eller också dog de av umbäranden och sjukdomar. Enbart dödsoffren bland afrikanska slavar som fraktades till Nya Världen under 1500-1800-talen kan ha varit över 1.500.000, möjligen 2 miljoner. Miljontals andra dog vid infångandet eller under transporten till Orienten och Mellanöstern. Och enbart bland de slavar som hölls i Afrika kan 4 miljoner ha dött. Totalt mördade europeiska, arabiska, asiatiska och afrikanska slavhandlare under fem århundraden nästan 17 miljoner afrikaner kanske till och med över 65 miljoner. Jag är säker på att denna totalsiffra bara delvis blottlägger den kallblodiga, av regeringar godkända eller begångna form av blodsutgjutelse som går under beteckningen slaveri." (Sid. 48)

Slakt på civilbefolkningar var också mycket vanligt förr i tiden och kunde emellanåt vara mycket omfattande. Rummel tar bl a upp mongolkrigen på 1200- och 1300-talen och beskriver dödandet ungefär på Samma sätt som vi har gjort på sid. 53-56 i Har vi sett tecknet i vår tid? Rummel beräknar att mongolerna "möjligen slaktade 30 miljoner perser, araber, hinduer, ryssar, kineser, europeer och andra män, kvinnor och barn." (Sid. 51)

Rummels totalsiffra är mycket försiktig med tanke på de exempel han ger. Enbart i Kina kan mer än 30 miljoner ha slaktats. Enligt samtida kinesiska källor dödades över 18 miljoner kineser under Djingis khans erövring av de båda kmesiska rikena Jm och Xia Xia årcn 1211-1227. (Se Har vi sett tecknet i vår tid?, sid. 53) Det tredje kinesiska riket, Song, erövrades av Khubilai khan, sonson till Djingis khan, som kom till makten 1252. Rummel skriver om hans slakt på befolkningen i Song:

"Enligt en kinesisk skribent 'slaktade [han] för att vinna och behålla sin tron mer än 18.470.000 kineser'." (Sid. 51)

"Under de åtta åren då Handynastin ersattes av Qindynastin (221-207 f Kr] minskade Kinas befolkning från 20 miljoner till 10 miljoner."

"Under Dong (Östra) Handynastin [206 f Kr-220 e Kr] var Kinas befolkning 50 miljoner. Efter övergången till trerikesperioden [222-589] minskade befolkningen till 7 miljoner."

"Under Suidynastin [581-618] var Kinas befolkning 50 miljoner. Sedan makten övergått till Tangdynastin (618-907) återstod bara en tredjedel."

"Från 1626 till 1655 minskade befolkningen från 51.655.459 till 14.033.900."

Ett nyare exempel från Kina är Taipingupproret 1850-1864, om vilket Rummel skriver:

"Förra århundradet, under c. 15 års tid, kostade Taiping-upproret möjligen tiotals miljoner liv, kanske till och med så många som 40 miljoner. Omkring 600 städer blev ödelagda." (Sid. 53)

"Men dessa beräkningar är bara en bråkdel av det totala antalet dödsoffer för democide över hela Amerika. Före erövringen av Nya Världen kan indianbefolkningen ha uppgått till mellan 8 och 110 miljoner, kanske t o m 145 miljoner. En moderat uppskattning av folkmängden som står i överensstämmelse med den senaste forskningen ligger på  55 miljoner indianer. Nästan helt som en följd av flera vågor av sjukdomar som fördes till Amerika av de erövrande och koloniserande europeerna minskade indianbefolkningen kraftigt med tiotals miljoner, möjligen till och med så mycket som med 95 procent.  Inberäknat de indianer som dödades i krig och democide dog kanske från 60 till 80 miljoner indianer i Central- och Sydamerika och i Karibien som ett resultat av den europeiska invasionen." (Sid. 59)

"Jag misstänker att antalet döda i barnmord maste ha överträffat antalet döda i massoffer eller kanske till och med antalet döda i direkta massmord."

"För att få ett begrepp om hur långt från verkligheten denna totalsiffra kan ligga kan det nämnas att om regeringar under tidigare sekler massakrerade människor i samma proportion till världens befolkning som i vårt århundrade, då skulle ... ett näranog fantastiskt antal på 626 miljoner människor ha dödats, möjligen t o m över 1.138 miljoner - över en miljard människor. Det bör stå klart att ett antal döda i democide före 1900-talet på nästan 133 miljoner inte ens kommer i närheten av det faktiska antal som har mördats av regeringar eller deras ställföreträdare, och förmodligen avspeglar de bara en bråkdel av dem som på det sättet har förintats under de tusentals åren av upptecknad historia." (Sid. 69)

Det är utan tvivel sant att fler människor har dött i democide under 1900-talet än under något tidigare sekel om man räknar i absoluta tal. Men för att kunna bedöma om dödligheten har ökat eller minskat - oavsett om det är i krig, svält, undernäring, farsoter, olika slags sjukdomar, democide eller något annat - måste den alltid ställas i relation till folkmängden. För att göra detta klart skall vi i en kommande avslutande artikel ta upp frågan om dödligheten förr och nu och vilka förändringar som har skett ifråga om dödsorsakerna under 1900-talet.

Tillbaka